Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X
Post

ömsom vin, ömsom vatten

Gårdagens tävling innehöll några bra saker, och några dåliga. Först och främst så var Kakan plötsligt en SUPERPROFFSIG transportåkerska! Klev rakt på utan att tveka en sekund, både när vi skulle till tävlingen och när vi skulle hem. Alla inblandade var väldigt förvånade, men glada.

Tävlingen var inomhus, säsongens första, med framhoppning ute. Kakan kändes fin på framhoppningen, men när vi kom in i ridhuset blev hon väldigt spänd. Vi hoppade ändå hinder 1-6 utan problem, men hinder 7 var en kombination som stod alldeles intill väggen, räcke in och oxer ut, och sedan fem galoppsprång till ett räcke. Kakan ville inte hoppa intill väggen. Det är ju för tusan farligt. Fattar ju vem som helst. Så efter knasiga, tveksamma, sneda kråksprång på A-hindret och krasch i B-hindret två gånger fick vi inte vara med längre. Vi hoppade första hindret igen och gick ut.

Min nya chef och tränare Markku var på plats. Jag frågade honom om han tyckte att jag skulle stryka mig ur andra klassen, och istället åka hem och öva att hoppa kombinationer intill väggar, men han tyckte absolut att jag skulle rida andra klassen också. Jag var skeptisk, och skitnervös ska jag erkänna, men jag gjorde som chefen sa. Och det var tur att jag gjorde det, för andra klassen gick faktiskt väldigt bra. Samma linje var med, men på andra hållet, så det var räcke, fem språng till kombination oxer-räcke som hinder 3 och 4 a&b. Kakan stod emot såklart, men den gången red jag för allt vad tygen höll och vi tog oss över utan större problem. Gissa om jag var lättad! Resten av banan vållade inga bekymmer, dock petade vi ner de sista två hindren i omhoppningen pga mjölksyra. Inget jag bryr mig om alls. Kakan var ju riden när jag fick henne för fem veckor sedan, men inte superseriöst. Hon var inte tävlad på ett år och inte särskilt mycket hoppad det senaste halvåret eller så. Hon behöver bli starkare och få bättre kondition, det visste jag redan från början. Två 1,20 sådär, varav sista klassen var på 13 hinder, 15 språng, plus dyngdjup framhoppningsbana. Inte ett dugg konstigt att hon var trött. Det var jag också. (Note to self: måste ta tag i springandet igen, har fått dålig kondis.)

Jag red ju väldigt bestämt genom hela andra klassen, och det kändes lite forcerat och stökigt för mig själv. Jag blev därför lite förvånad när jag såg filmen efteråt, och det såg riktigt trevligt ut. Andra rundan igår var helt klart vår bästa hittills, fick till en bra galopp, rätt bra flyt, och alla distanser blev bra utom på en oxer där vi gick av lite stort. Gå av stort i en 1,20 är inga problem med Kakan, hon klarar det lätt som en plätt ändå, men tänker vi hoppa högre än så (vilket vi definitivt tänker så småningom), ja då får vi allt se till att komma någorlunda rätt på alla hinder, inte alla utom ett.

Jag träffade Kataleis beridare Victor när jag lämnade tillbaks trailern på kvällen, och frågade då om hon hade gjort sådär förut. “Nja, precis sådär har hon nog inte gjort, men det är ju en Tornesch, de har väl alltid fokus på allt annat än det de ska.” svarade han torrt. Om det är sant så stämmer det väldigt väl in på Cookie 😛 . Nå ja, alla har vi våra brister, god knows att jag har mina. Jag gillar min kaksmula väldigt mycket i alla fall, och är så himla glad att jag har henne!

wpid-wp-1442211068872.jpeg

Fler bilder från LCRs tävlingar för några veckor sedan. Kakan fokuserar mer på att modella och titta in i kameran än att hoppa 😉 ?

wpid-wp-1442211057286.jpeg

Jag däremot tittar NER över hindret. Aj aj aj, det får man inte lov att göra. Blicken på vägen Soffan för bövelen!

 

Leave a comment  

name*

email*

website

Submit comment