stolt och nöjd?
Jag blev lite filosofisk såhär på fredagkvällen. Det nya svenska skådis-stjärnskottet Alicia Vikander var gäst hos Skavlan, tillsammans med ett par andra lite så framgångsrika 23-åringar från Norge ( som jag iofs aldrig hade hört talas om ), varav den ena just hade gett ut en “greatest hits” platta, och de pratade därför om vilken den bästa tiden i livet var? Rapport-Claes tyckte att det hade varit bra när hans barn var små, men även att det var bra nu när barnen var stora och han kunde vara tonåring på nytt. Alicia hoppades att hon hade det bästa framför sig, och de två små norrbaggarna tyckte väl att den bästa tiden var nu.
Så, jag började fundera på vilken MIN bästa tid kunde tänkas vara, och kom till den något trista insikten att JAG ALLTID HAR VARIT MISSNÖJD. Även om jag ofta har gjort precis det som faller mig in, hoppade av gymnasiet för att jobba med hästar, spelade teater, flyttade till London för att jobba som bartender, flyttade hem och pluggade på universitet, beslöt mig för att jobba med träning på heltid, flyttade till Stockholm, och nu tillbaks till Malmö. Och även om alla dessa äventyr har funkat hyfsat fint. Faktum är att mitt CV är milslångt, jag har bott på ett tjugotal olika adresser i ett gäng olika städer, jag har haft en handfull urgulliga pojkvänner som har varit snälla mot mig men JAG HAR ALDRIG VARIT NÖJD. Och inte bara så att jag inte har varit nöjd, jag har aldrig riktigt trivts. Som min oändligt kloka vän Helena skrev härom dagen, att hon hade som mål att alltid gå och lägga sig och vara stolt. Inte nödvändigtvis över en prestation, men liksom över sig själv. Den känslan har jag GALET SÄLLAN. Typ vad, fem gånger på ett år kanske. Och fine, jag uträttar ju just ingenting, så jag har ju inte skitmycket att vara stolt över, men en känsla av att vara tillfreds med den man är och livet i allmänhet liksom. Den känslan. Den måste ju vara rätt så soft? Jag bara undrar lite hur jag ska ta mig dit… Kommer det av sig självt kanske, när jag hittar rätt i livet. Eller är jag dömd att för alltid tycka att mitt liv suger, och att jag är kass på allt jag gör, och vara avundsjuk på alla andra som ju har det mycket bättre?
Kanske är det här med att bloggandet en del av det. Att läsa om alla andras fiffiga liv, och visst, vissa skriver ibland att de hade en dålig dag eller nåt, och detta hyllas från höger och vänster för att det blir så jäklans nyanserat och så. Men tänk om man inte har så många dåliga dagar egentligen, utan man bara generellt är en sjukt missnöjd typ!? Har jag haft för många valmöjligheter kanske? Hade jag varit gladare om jag hade haft min framtid mer eller mindre utstakad framför mig? Är jag en bortskämd bitch? Btw, ni behöver nödvändigtvis inte svara på den sista frågan, det var mer en retorisk sådan ;) . Jag VET att det finns MÅNGA som har det alldeles förfärligt och svälter och är sjuka och handikappade och hemlösa. Men just därför liksom. Jag VET ju att jag har det rätt så bra. Så varför är jag aldrig nöjd…
Hur känner ni? Är det någon annan som alltid tänker att gräset är grönare i alla andras små trädgårdstäppor? Eller är ni nöjda och stolta?
Leave a comment
Nej rackarns, jag är likadan. Aldrig riktigt nöjd, utan att egentligen veta vad jag saknar, vad som faktiskt skulle göra mig nöjd. Vore ju fint om man visste vad man skulle göra för att få till den där rosiga känslan. Tråkigt, men hur botar man det liksom?
b
February 24, 2012
Åh, Soffn, är det någon som är nyanserad så är det ju du, din bloggverkar ju faktiskt spegla ditt liv med ups&downs… Jag har nog alltid varit lite tvärtom, alldeles för dålig på att ändra saker. Högpresterade och har drivit mig själv för jävla hårt då och då, men har aldrig riktigt känt att jag förtjänar att ha det bra? Men, att få barn förändrade verkligen mitt liv, hej största klyschan liksom, men helt plötsligt, för första gången, så blev grundläget genuint lycklig… Hoppas verkligen du hittar rätt väg, eller, rätt plats, du förtjänar det!
Mela
February 25, 2012
Jag känner oxå totalt igen mig, är snart 35, jobbar med det jag älskar (träning), lever med den jag älskar och gör på det stora det jag vill med resor osv. ÄNDÅ förbaskat så känner man tomhet och en känsla av att alltid vilja ha mer, att aldrig vara nöjd… Ha inte en aning om hur man ska förändra den känslan (antagligen med bra, positiva, leva i nuet tankar).
A
February 25, 2012
Tänkvärt. Du är nog långt ifrån ensam, tyvärr. Jag kan nog sålla mig till din skara, men jag försöker jobba på det. För mig funkar det, åtminstone för stunden, att få input utifrån och lite “verktyg” att jobba med. Därför älskar jag inspirationsföreläsningar!
Kan tipsa om en på temat persoligt ledarskap (dvs ledarskapet i Jag AB) i Malmö den 14 mars. :)
Prralin
February 25, 2012
Jag kan också tänka mig att det är ganska vanligt att känna som du känner. Tyvärr. Det är så synd för jag är säker på att du till exempel förgyller en massa människors liv i ditt instruerande. Jag har sett det själv; du är en grym instruktör! Det tycker jag att du ska vara stolt över varje kväll när du går och lägger dig!
Karin FoH
February 25, 2012
Men du uträttar ju massor, hjälper folk att träna och må bra. Om jag va du skulle jag va nöjd varje kväll.
axel
February 26, 2012
Galet, där satte du huvudet på spiken (?) Jag känner igen mig som bara den och jag har också alltid ställt mig frågan “varför?” Jag är alltid på väg någonstans, vill alltid vara någon annanstans och har väldigt svårt för att leva här och nu och framförallt att vara nöjd!
Ha en GRYM dag!
Emma
February 27, 2012
Jag förstår dig Soffan. Jag tror det handlar lite om en inställning. Mitt liv har tagit en tvärvändning just. Mitt i en separation från ett 9 årigt förhållande så kan jag någonstans, trots allt, känna mig nöjd. Jag väljer att vara nöjd, mitt i allt kaos och sorg.
Du kanske ska ta till Mia Törnbloms knep att “lura dig själv tills du tror på det själv”. Det vill säga, upprepa för dig själv varje dag typ 5 gånger framför spegeln att du är nöjd med ditt liv- tills den dagen du faktiskt börjar tro på det! Jag tror du har ett fantastiskt liv precis som det är- det gäller bara att välja glädje/nöjdhet/stolthet. Eller börja skriva BRA-bok som också kommer från Törnblom?
Vet inte. Det kanske inte funkar för dig.
Eller så gör det.
Michaela
February 27, 2012
Tänkvärt inlägg min vän. Jag är nöjd på många plan men när jag ska prestera inom vissa saker är jag verkligen aldrig nöjd. Känner att jag alltid skulle kunna vara bättre. Åka snabbare under ett längdlopp, känner alltid att jag borde ha kunnat springa fortare efter ett löplop osv… Men jag är på något sätt nöjd med att jag inte nöjer mig. Vill att det ska hända saker i mitt liv som jag får kämpa för. Samtidigt som jag vill ha det här hemmet, familjen vid min sida som gör mig så galet nöjd med livet. Balans. Snurrig kommentarfrån mig. :) Soffan du är en grym tjej. Beundrar dig för att du vågar här i livet. Kram
Åsa
February 28, 2012
Din bästa lärare ligger ihopkurad under filten på soffan. Lär dig av din vän Plipp!
Christer Barregren
February 28, 2012
[...] stolt och nöjd? [...]
dagens tanke « Soffans
March 1, 2012